Hallå där på er snälla människor, som orkar titta in här och ge snälla kommentarer om mina bilder osv, det uppskattas även om jag känner mig lite känslo-kall på den fronten.
Men det blir bättre, har massa fina bilder som ni någon dag kommer att få se, jag vet bara inte när den dagen kommer riktigt, kanske imorgon kanske om en månad.

Tills dess envisas jag med att bete mig som 4-åring som ligger på marken och skriker. Tycka synd om mig själv, ja! det skulle man kanske kunna kalla det, men jag väljer det själv! Jag vill inte en enda själ i hela världen ska tycka synd om mig för de, för det gör jag så bra endå. Så djup man kan bli, {haha} en torsdagsnatt som denna.

En annan sak, min vän lämnade oss i Guildford idag. Vi kommer aldrig bli detsamma som vi var här, jag saknar henne redan trots att jag suttit och snorrat ner hennes tröja {förlåt, för de Linnéa}. Så en del av detta liv har redan försvunnit trots att jag har mina 22 dagar kvar. Jag är inte färdig med det här nu, men om 22 dagar är jag redo för en hemfärd, {fler tårar kommer rinna} men jag kommer må bra, sova i min ikke så knarriga säng. vakna till ljusa mornar. Slå ngr ord på min skrivmarskin. Äta mat som innehåller lite salt och peppar. Krama mina vänner och min familj. När jag har gjort det tillräckligt, mycket kommer jag vara redo för mitt nästa utmaning, utmaningen jag inte enns vet själv vad det blir. Spännand va? Blir nästan lite nyfiken själv, hehe.